Livet är verkligen som en bergochdalbana och den är sjuk. Jag ser mitt liv, jag känner känslorna, jag mår illa, jag blir glad, jag är lycklig, sen kommer ett stup, man faller och sedan sakta upp igen. Tills man återigen faller. Jag tycker visserligen om bergochdalbanan då det är pirrigt, spännande och ett riktigt äventyr. Men verklighetens rollercoaster är inte samma sak. Tyvärr... just nu är jag nere på botten igen. Men jag kommer komma upp, det vet jag. Jag är en stark kvinna som kan ta mig ur jobbiga tider, jag har gjort det förr och kommer absolut göra det igen. Men det kommer ta tid... oja, det kommer ta låååång tid. Men det stärker och tiden läker trots allt alla sår....